SCUM Manifesto som inspiration

Jag sitter på bussen mellan Fliseryd och Mönsterås. Jag har en Powerbook Macintosh anno 1997 i min ryggsäck. Jag är ganska trött. Men gruset i mina ögon gnuggar jag lätt bort den här morgonen. Kvällen tidigare hade mina nybörjarsteg på internet hittat någonting som kallades SCUM-manifesto. Jag skrev ut den och bestämde mig för att läsa vad det var alla var så upprörda över i det som Valerie Solanas skrivit.

Min ögon spärrades upp av hennes uttalade hat mot män. Hennes plädering för mäns utrotning från planeten. Mina hippie-pacifist-ögonbryn rynkade sig i protest mot dessa utrotnings- och våldsapeller.

Men jag såg någonting bakom den bokstavstrogna tolkning av Solanas text. Jag såg en kvinna som sett igenom ett system och valde att ohämmat förkasta systemets brister. Jag var fascinerad.

Jag strök under och kommenterade i marginalen. Jag befann mig i New Yorks 60-tal då Valerie Solanas sålde sig till män för att återvända till sitt rum där hon gång på gång levererade verbala spyor mot manligheten.

För frågan är - vad var det hon hatade? Var det mannen som biologisk skapelse eller mannen som social skapelse? Med andra ord kan man ställa frågan så här: vad var hennes problem, män eller maskulinitet?

Mina 16-åriga ögon lästa Valerie Solanas ord som ett uttryck för ventilering av den djupa frustrationen som kvinnor som kollektiv undermedvetet känner inför sin kvinnoroll. Ok, vissa känner det ytterst medvetet.

Det faktum att kvinnors roll i samhället fortfarande ifrågasätts utifrån madonna-hora-normen, antingen är du en 'fin flicka' som inte knullar runt - men då är du ju bara i grund och botten skittråkig, eller så är du en slampa som knullar med vem du vill - men då blir du aldrig giftasmaterial.

Efter snart ett år i Kongo har jag fått lära mig att se grunden till våra strukturella problem i det sofistikerade Europa, det mest jämställda landet i världen - Sverige.

I Kongo säger ett ordspråk att "kvinnliga poliser är statens egendom, alltså kan vi göra vad vi vill med dem". I Sverige skriver Farbror Blå på sin blogg att kvinnliga poliser duger till två saker, knulla i polisbilen eller på personalfesten.

Om nu majoriteten tror att alla kvinnor kommer att ta denna konstanta nedvärdering liggandes - så kommer ni smärtsamt bli medvetna om att ni har fel.

Fler och fler områden där kvinnor tidigare inte var välkomna erövras nu av kvinnor.

Men räcker det? Kvinnor som arbetar individuellt genom studier och hårt arbete och karriärsplanering - räcker det för att definieras som emancipationens krona?

Jag tror inte det.

Kvinnor har en oerhörd fördel i dagens samhälle. Inte nog med att vi är utbildade och gör karriär samtidigt som vi har barn - vi är dessutom befattade med en emotionell kompetens som män avundsjukt betraktar på avstånd.

Kvinnor är uppfostrade till att använda sina empatiska förmågor för att lösa alla möjliga situationer. Män är uppfostrade till att avancera sig fram genom livet genom icke-verbala styrkedemonstrationer. Det räcker bara så långt.

I dagens samhälle är det inte den fysiskt starkaste som kommer att överleva bäst. Det är den som har den intellektuella kapaciteten i samklang med sin känslor. Ni vet, IQ + EQ = sant.

Om kvinnor nu kunde använda den styrkan tillsammans. Tillsammans med andra kvinnor för det första, och sedan även tillsammans med män. Då skulle alla världsförbättrande förändringarna börja hända snabbt.

Nu tänker jag meditera lite mer på detta.

What it feels like for a girl

Girls can wear jeans,
cut their hair short,
wear shirts and boots.
'Cause it's ok to look like a boy.

But for a boy to look like a girl is degrading.
'Cause you think being a girl is degrading.

But secretely, you'd love to know what it's like. Wouldn't you?

-Madonna

Today

"Today a young man on acid realized that all matter is merely energy condensed to a slow vibration, that we are all one consciousness experiencing itself subjectively. There is no such thing as death, life is only a dream, and we are the imagination of ourselves. Here's Tom with the Weather."

— Bill Hicks

I sorgens djup finns det ljus

Jag ser på minnesgudstjänsten från Norderhov kyrka i Norge. Jag försöker få grepp om vad som egentligen har hänt. Men min kropp svarar bara med tårar.

Ondskan har tagit minst 92 oskyldiga människor från jordelivet. En man med högerextrema politiska mål har tagit på sig ansvaret för de två attentaten. Det var ingen muslimsk fanatiker som verkar ha begått dåden, det var ingen "Muhammed" - det var en "Anders".

Jag kan inte låta bli att fundera över hur världens ledare kommer att gå vidare efter detta, ett av vår nutids värsta attentat mot civila verkställts av en högerextrem politiskt motiverad individ (såsom det ser ut nu).

Det här målar om västvärldens nuvarande strategi för att handskas med terrorhoten. Det här förändrar gemene mans inställning inför vem som utför terrorattentat. Det är inte längre bara extremister som använder islam som ursäkt för sina attentat som kan begå terrorattentat, det är också de som befinner sig på motsatt sida av den politiska kartan.

Jag är stolt och glad över att vår nordiska grannes statsminister väljer en helt annan retorik och politisk filosofi efter dessa ödesdigra attacker mot Norges demokrati och samhälle.

"Vi kommer att svara med mer demokrati, mer transparens och mer öppenhet."
- Jens Stoltenberg, Norges statsminister

Det här är mänsklighetens vackra sida.

Vi kan om vi vill svara det mest avskyvärda, det mörkaste, det mest groteska i mänsklighetens natur med ljus och kärlek. Vi kan välja att inte sjunka till våra instinkter som skriker efter hämndens "tand för tand".

Vi kan tillsammans ta varandras händer och använda den mest fruktansvärda situationen för att finna kärleken i varandra, gemenskapen och styrkan i att komma tillsammans i sorg.

Vi har alla både gott och ont i oss, vi är yin och yang, det är balansen.

Vi kan välja att inte följa den enkla vägen, att styras av rädslan. Vi kan söka efter vår grannes hand - känna värmen och kärleken från en okänd människa och förstå att vi är alla sammankopplade.

Alla människor på jorden existerar tillsammans, vi är sammankopplade. Ju förr vi förstår detta, ju förr stagnerar frustrationen och hatet, och vi börjar arbeta tillsammans för en planet där vi möts i förståelse, kärlek och ljus.

Dagarna som räknas

Jag kör genom Goma med stängda fönster nu för tiden. Dammet penetrerar allt och ligger tungt i luften. Varje andetag provocerar bihålorna och lungorna och allergimedicinen tas alltid akut.

När solen skiner ser jag mammorna i huset bredvid dansa med barnen och ibland sjunger de. Men för det mesta eldar de sina sopor, väntar på något och barnen skriker alltid ut någon missnöjdsamhet. Mammorna är alltid hemma.

Jag har slutat sitta på terrassen och äta mat, det går inte samtidigt som fyra små söta barn tittar på dig med stora ögon och ropar "biscuit?!". De bor precis som vi, ovanpå lavan som strömmade nerför Nyiaragongo år 2002 och förstörde det mesta av Goma och döda hundratusentals människor och lämnade över hälften av stadens innevånare utan hus.

Jag tänker på fem minuters tunnelbaneförsening i Stockholm. Jag tänker på hur lätt det är att retas av abnormaliteter i ett samhälle där allt förväntas vara detsamma hela tiden.

Jag tänker på lättsamheten att glida in i otacksamhet. När man har allt vill man ha mer och det finns inget ände eller svar på vad som är tillräckligt.

Jag tror att lycka är när tacksamhet är en del av din vardag. Jag är tacksam för äventyren jag tillåts uppleva i detta fantastiska land i Afrika. Jag frustar och suckar över omöjligheterna i att jobba i ett land utan strukturer. Men jag tackar för varje dag jag får.

När varje dag är lite obekväm, när varje dag ger dig möjligheten att göra något du är rädd för, då känns varje andetag ända uti fingerspetsarna och i nervsystemet. Du är levande.

Det finns någonting väldigt vackert i ett land som inte fungerar, nämligen fåtalets ärliga vilja att ge från hjärtat till ett land som behöver mer hjärta och mindre egoism.

Någon sa att Bin Laden är död

‎"I mourn the loss of thousands of precious lives, but I will not rejoice in the death of one, not even an enemy. Returning hate for hate multiplies hate, adding deeper darkness to a night already devoid of stars. Darkness cannot drive out darkness: only light can do that. Hate cannot drive out hate: only love can do that."

Martin Luther King, Jr.

Tankar från Afrika

I ett land där regnet faller som om en morgondag inte fanns är vardagslivet lika ödesmättat. I ett land där mer än hälften av 70 miljoners befolkningen är under 15 år och av dessa barn som bor i huvudstaden Kinshasa så får cirka 60 procent av dem inte äta varje dag - där är varje dag livets början och livets slut.

Så när du kör förbi någonting som ser ut som ett cementruckel men med fint bokstaverade skyltar påmålade där det står "manikyr, pedikyr, målning av bilkarosser" så kommer du reagera med ett skratt och en huvudskakning första gången, men därefter förstå grejen.

Det finns mycket möjligheter i ett land som Kongo-Kinshasa. Det finns bara möjligheter.

Borde man vara rädd i Norra Kivu där antalet beväpnade och aktiva rebeller per kvadratkilometer nog kan räknas till de högsta i världen? Inte om du inte utsätter dig för direkt farliga situationer. Annars är det inte du som har anledning att oroa sig, det är snarare befolkningen i byarna.

Du är vit och du är priviligerad. Och det vet alla om. Du med.

Jag tog helikoptern till en by som heter Walikale.

När barnen ser dig där och förstått att du är snäll och säger hej till dem varje dag, då kommer de skrika muzungo (viting på swahili) och springa fram till dig och kasta sig i din famn och prata snabb swahili. Ditt hjärta kommer att smälta och du kommer igen fråga dig varför världen är så orättvis, varför inte alla barnen får gå i skola och varför inte alla barn har rätt till hela kläder, ett mål mat om dagen och vatten att tvätta sig med.

Att ta flyget från västra till östra Kongo-Kinshasa tar cirka 4,5 timme. Det är som att ta flyget från Stockholm till Spanien. Det är nästintill hela Europa.

Afrika är bara potential. Afrika är fyllt med möjligheter. Människorna här överlever varje dag precis såsom jag skulle göra om jag hade varit i deras skor.

Vi är lika smarta/dumma/fula/snygga/intressanta/läskiga/roliga/underbara/hemska som människor varän i världen vi hittas. Men vi anpassar oss efter våra förutsättningar. Och i Kongo är varje dag en fråga om överlevnad. Det ligger under huden på alla kongoleser jag har träffat och sett.

Frågan är hur länge våra egon kommer att tillåtas att styra denna fantastiska värld vi lever i.

Dagen då vi släpper våra egon är dagen vi ser värdet i luften vi andas, träden utanför ditt fönster, djuren lever på sina villkor och att ge en medmänniska en hjälpande hand. Det är dagen då vi börjar skymta början till fred på jorden.