Tankar från Afrika

I ett land där regnet faller som om en morgondag inte fanns är vardagslivet lika ödesmättat. I ett land där mer än hälften av 70 miljoners befolkningen är under 15 år och av dessa barn som bor i huvudstaden Kinshasa så får cirka 60 procent av dem inte äta varje dag - där är varje dag livets början och livets slut.

Så när du kör förbi någonting som ser ut som ett cementruckel men med fint bokstaverade skyltar påmålade där det står "manikyr, pedikyr, målning av bilkarosser" så kommer du reagera med ett skratt och en huvudskakning första gången, men därefter förstå grejen.

Det finns mycket möjligheter i ett land som Kongo-Kinshasa. Det finns bara möjligheter.

Borde man vara rädd i Norra Kivu där antalet beväpnade och aktiva rebeller per kvadratkilometer nog kan räknas till de högsta i världen? Inte om du inte utsätter dig för direkt farliga situationer. Annars är det inte du som har anledning att oroa sig, det är snarare befolkningen i byarna.

Du är vit och du är priviligerad. Och det vet alla om. Du med.

Jag tog helikoptern till en by som heter Walikale.

När barnen ser dig där och förstått att du är snäll och säger hej till dem varje dag, då kommer de skrika muzungo (viting på swahili) och springa fram till dig och kasta sig i din famn och prata snabb swahili. Ditt hjärta kommer att smälta och du kommer igen fråga dig varför världen är så orättvis, varför inte alla barnen får gå i skola och varför inte alla barn har rätt till hela kläder, ett mål mat om dagen och vatten att tvätta sig med.

Att ta flyget från västra till östra Kongo-Kinshasa tar cirka 4,5 timme. Det är som att ta flyget från Stockholm till Spanien. Det är nästintill hela Europa.

Afrika är bara potential. Afrika är fyllt med möjligheter. Människorna här överlever varje dag precis såsom jag skulle göra om jag hade varit i deras skor.

Vi är lika smarta/dumma/fula/snygga/intressanta/läskiga/roliga/underbara/hemska som människor varän i världen vi hittas. Men vi anpassar oss efter våra förutsättningar. Och i Kongo är varje dag en fråga om överlevnad. Det ligger under huden på alla kongoleser jag har träffat och sett.

Frågan är hur länge våra egon kommer att tillåtas att styra denna fantastiska värld vi lever i.

Dagen då vi släpper våra egon är dagen vi ser värdet i luften vi andas, träden utanför ditt fönster, djuren lever på sina villkor och att ge en medmänniska en hjälpande hand. Det är dagen då vi börjar skymta början till fred på jorden.