Dagarna som räknas
Jag kör genom Goma med stängda fönster nu för tiden. Dammet penetrerar allt och ligger tungt i luften. Varje andetag provocerar bihålorna och lungorna och allergimedicinen tas alltid akut.
När solen skiner ser jag mammorna i huset bredvid dansa med barnen och ibland sjunger de. Men för det mesta eldar de sina sopor, väntar på något och barnen skriker alltid ut någon missnöjdsamhet. Mammorna är alltid hemma.
Jag har slutat sitta på terrassen och äta mat, det går inte samtidigt som fyra små söta barn tittar på dig med stora ögon och ropar "biscuit?!". De bor precis som vi, ovanpå lavan som strömmade nerför Nyiaragongo år 2002 och förstörde det mesta av Goma och döda hundratusentals människor och lämnade över hälften av stadens innevånare utan hus.
Jag tänker på fem minuters tunnelbaneförsening i Stockholm. Jag tänker på hur lätt det är att retas av abnormaliteter i ett samhälle där allt förväntas vara detsamma hela tiden.
Jag tänker på lättsamheten att glida in i otacksamhet. När man har allt vill man ha mer och det finns inget ände eller svar på vad som är tillräckligt.
Jag tror att lycka är när tacksamhet är en del av din vardag. Jag är tacksam för äventyren jag tillåts uppleva i detta fantastiska land i Afrika. Jag frustar och suckar över omöjligheterna i att jobba i ett land utan strukturer. Men jag tackar för varje dag jag får.
När varje dag är lite obekväm, när varje dag ger dig möjligheten att göra något du är rädd för, då känns varje andetag ända uti fingerspetsarna och i nervsystemet. Du är levande.
Det finns någonting väldigt vackert i ett land som inte fungerar, nämligen fåtalets ärliga vilja att ge från hjärtat till ett land som behöver mer hjärta och mindre egoism.
posted by Zaida at 14:45
0 comments
