SCUM Manifesto som inspiration
Jag sitter på bussen mellan Fliseryd och Mönsterås. Jag har en Powerbook Macintosh anno 1997 i min ryggsäck. Jag är ganska trött. Men gruset i mina ögon gnuggar jag lätt bort den här morgonen. Kvällen tidigare hade mina nybörjarsteg på internet hittat någonting som kallades SCUM-manifesto. Jag skrev ut den och bestämde mig för att läsa vad det var alla var så upprörda över i det som Valerie Solanas skrivit.
Min ögon spärrades upp av hennes uttalade hat mot män. Hennes plädering för mäns utrotning från planeten. Mina hippie-pacifist-ögonbryn rynkade sig i protest mot dessa utrotnings- och våldsapeller.
Men jag såg någonting bakom den bokstavstrogna tolkning av Solanas text. Jag såg en kvinna som sett igenom ett system och valde att ohämmat förkasta systemets brister. Jag var fascinerad.
Jag strök under och kommenterade i marginalen. Jag befann mig i New Yorks 60-tal då Valerie Solanas sålde sig till män för att återvända till sitt rum där hon gång på gång levererade verbala spyor mot manligheten.
För frågan är - vad var det hon hatade? Var det mannen som biologisk skapelse eller mannen som social skapelse? Med andra ord kan man ställa frågan så här: vad var hennes problem, män eller maskulinitet?
Mina 16-åriga ögon lästa Valerie Solanas ord som ett uttryck för ventilering av den djupa frustrationen som kvinnor som kollektiv undermedvetet känner inför sin kvinnoroll. Ok, vissa känner det ytterst medvetet.
Det faktum att kvinnors roll i samhället fortfarande ifrågasätts utifrån madonna-hora-normen, antingen är du en 'fin flicka' som inte knullar runt - men då är du ju bara i grund och botten skittråkig, eller så är du en slampa som knullar med vem du vill - men då blir du aldrig giftasmaterial.
Efter snart ett år i Kongo har jag fått lära mig att se grunden till våra strukturella problem i det sofistikerade Europa, det mest jämställda landet i världen - Sverige.
I Kongo säger ett ordspråk att "kvinnliga poliser är statens egendom, alltså kan vi göra vad vi vill med dem". I Sverige skriver Farbror Blå på sin blogg att kvinnliga poliser duger till två saker, knulla i polisbilen eller på personalfesten.
Om nu majoriteten tror att alla kvinnor kommer att ta denna konstanta nedvärdering liggandes - så kommer ni smärtsamt bli medvetna om att ni har fel.
Fler och fler områden där kvinnor tidigare inte var välkomna erövras nu av kvinnor.
Men räcker det? Kvinnor som arbetar individuellt genom studier och hårt arbete och karriärsplanering - räcker det för att definieras som emancipationens krona?
Jag tror inte det.
Kvinnor har en oerhörd fördel i dagens samhälle. Inte nog med att vi är utbildade och gör karriär samtidigt som vi har barn - vi är dessutom befattade med en emotionell kompetens som män avundsjukt betraktar på avstånd.
Kvinnor är uppfostrade till att använda sina empatiska förmågor för att lösa alla möjliga situationer. Män är uppfostrade till att avancera sig fram genom livet genom icke-verbala styrkedemonstrationer. Det räcker bara så långt.
I dagens samhälle är det inte den fysiskt starkaste som kommer att överleva bäst. Det är den som har den intellektuella kapaciteten i samklang med sin känslor. Ni vet, IQ + EQ = sant.
Om kvinnor nu kunde använda den styrkan tillsammans. Tillsammans med andra kvinnor för det första, och sedan även tillsammans med män. Då skulle alla världsförbättrande förändringarna börja hända snabbt.
Nu tänker jag meditera lite mer på detta.
Min ögon spärrades upp av hennes uttalade hat mot män. Hennes plädering för mäns utrotning från planeten. Mina hippie-pacifist-ögonbryn rynkade sig i protest mot dessa utrotnings- och våldsapeller.
Men jag såg någonting bakom den bokstavstrogna tolkning av Solanas text. Jag såg en kvinna som sett igenom ett system och valde att ohämmat förkasta systemets brister. Jag var fascinerad.
Jag strök under och kommenterade i marginalen. Jag befann mig i New Yorks 60-tal då Valerie Solanas sålde sig till män för att återvända till sitt rum där hon gång på gång levererade verbala spyor mot manligheten.
För frågan är - vad var det hon hatade? Var det mannen som biologisk skapelse eller mannen som social skapelse? Med andra ord kan man ställa frågan så här: vad var hennes problem, män eller maskulinitet?
Mina 16-åriga ögon lästa Valerie Solanas ord som ett uttryck för ventilering av den djupa frustrationen som kvinnor som kollektiv undermedvetet känner inför sin kvinnoroll. Ok, vissa känner det ytterst medvetet.
Det faktum att kvinnors roll i samhället fortfarande ifrågasätts utifrån madonna-hora-normen, antingen är du en 'fin flicka' som inte knullar runt - men då är du ju bara i grund och botten skittråkig, eller så är du en slampa som knullar med vem du vill - men då blir du aldrig giftasmaterial.
Efter snart ett år i Kongo har jag fått lära mig att se grunden till våra strukturella problem i det sofistikerade Europa, det mest jämställda landet i världen - Sverige.
I Kongo säger ett ordspråk att "kvinnliga poliser är statens egendom, alltså kan vi göra vad vi vill med dem". I Sverige skriver Farbror Blå på sin blogg att kvinnliga poliser duger till två saker, knulla i polisbilen eller på personalfesten.
Om nu majoriteten tror att alla kvinnor kommer att ta denna konstanta nedvärdering liggandes - så kommer ni smärtsamt bli medvetna om att ni har fel.
Fler och fler områden där kvinnor tidigare inte var välkomna erövras nu av kvinnor.
Men räcker det? Kvinnor som arbetar individuellt genom studier och hårt arbete och karriärsplanering - räcker det för att definieras som emancipationens krona?
Jag tror inte det.
Kvinnor har en oerhörd fördel i dagens samhälle. Inte nog med att vi är utbildade och gör karriär samtidigt som vi har barn - vi är dessutom befattade med en emotionell kompetens som män avundsjukt betraktar på avstånd.
Kvinnor är uppfostrade till att använda sina empatiska förmågor för att lösa alla möjliga situationer. Män är uppfostrade till att avancera sig fram genom livet genom icke-verbala styrkedemonstrationer. Det räcker bara så långt.
I dagens samhälle är det inte den fysiskt starkaste som kommer att överleva bäst. Det är den som har den intellektuella kapaciteten i samklang med sin känslor. Ni vet, IQ + EQ = sant.
Om kvinnor nu kunde använda den styrkan tillsammans. Tillsammans med andra kvinnor för det första, och sedan även tillsammans med män. Då skulle alla världsförbättrande förändringarna börja hända snabbt.
Nu tänker jag meditera lite mer på detta.
posted by Zaida at 20:19
1 comments
